Vad börjar som ett spontant infall hemma vid datorn, slutar i ett av Sveriges mest intensiva tv-äventyr – inte bara en gång, utan två. Med en blandning av Pippi Långstrump-mod, Ronja Rövardotter-energi och norrländsk is i blodet kastade sig Amanda rakt ut i det okända. Från iskalla simtag i fjällvatten till att tampas med tropisk hetta, svåra tävlingar och oväntade vänskaper – här berättar hon om modet att söka, chocken på ön och vad hon tyckte om sina Tumla badkläder som hon hade med sig.
Vad fick dig att våga söka till Robinson första gången?
Att söka till Robinson var faktiskt inget jag planerade. Det var folk omkring mig som hela tiden sa: "Du hade passat perfekt i Robinson!" Till slut var det min mamma som puffade mig över kanten. Jag satt vid datorn, och hon sa bara: "Sök nu!" Så jag gjorde det.
Bara någon månad senare ringde de upp för en telefonintervju. Kort därefter var jag på väg till Mastiffs kontor i Stockholm för första castingen. Jag minns hur kameran slogs på direkt: "Vem är du? Varför Robinson?" Det gäller att ha svar på tal. Jag sa: "Jag är en glad tjej från vildmarken – mamma beskriver mig som en blandning av Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter."
Sen kom den andra castingen. Jag fick i uppgift att spela in en video där jag simmade 20 meter. Jag tänkte direkt: "Isen har ju precis gått. Ska jag hoppa i fjällsjön!?" Men kvinnan i luren lugnade mig: "Du kan ju simma i ett badhus." Men då hade jag redan bestämt mig – klart jag skulle hoppa i sjön! Så jag filmade mig själv, pekade på fjället och sa: "Let’s go!" Det var iskallt, jag fick nästan en is-chock i fontanellen – men jag skickade in videon och blev kallad till casting nummer två.
Den castingen var uppdelad i fyra delar: läkarbesök, psykologsamtal (där jag fick frågan om jag hade ADHD – vilket jag senare fick diagnos på), och slutligen ett möte med hela produktionen. Jag körde samma introduktion som innan, och när jag var klar sa en av producenterna: "Vi ses i sommar!" Jag fattade knappt vad som hände – men då visste jag. Jag skulle få vara med i Robinson!
Hur var känslan när du landade på ön första gången?
Inför avresan fick jag instruktioner i detalj – vad jag fick äta, var jag fick röra mig, när jag skulle vara tyst. På flyget kände jag hur halsen började ömma. I Doha blev vi fast i tio timmar. Jag fick inte gå in i landet eftersom jag bara hade tagit två covid-sprutor, så jag satt kvar på flygplatsen med rinnande näsa och halsont...
Efter mellanlandningar och mer väntan nådde vi slutligen Malaysia. Där fick vi en genomgång om allt från farliga djur till säkerhetsrutiner. När det äntligen var dags att kliva ombord på båten, så var vi alla nervösa – men redo. Anders Lundin dyker plötsligt upp på en båt med megafon: "Första tävlingen börjar nu!" Vi skulle välja en simmare. Jag räckte upp handen: "Jag gillar att simma!" Och där stod jag – redo att möta en vältränad kille från andra laget. Det visade sig vara Erik Wahrolén. Vi skämtade lite innan start: "De valde de snyggaste att tävla mot varann!" Sen – 3, 2, 1 – kör! Jag simmade för livet, tappade en vattensko, fick mjölksyra, men kom först i mål. En vinst, den första av många för lag syd!
Första natten? Huvudvärk, bihåleinflammation, och medicinsk hjälp – men ändå: jag sov gott. Nästa dag fick jag penicillin och konstaterade: "Inte konstigt att simningen var tung!" Jag trivdes i lag Syd, men trivdes även när jag bytte till lag Nord. Båda lägren hade sin charm – men det var nätterna jag minns bäst. När man låg som skedar för att hålla värmen.
Vad fick dig att vilja vara med igen?
Den här gången ringde de mig och frågade om jag ville vara med i Gränslandet. Först tvekade jag – men sen tänkte jag: "Det är väl bara att köra!" Jag ville dessutom testa nya förberedelser. Första gången tränade jag mycket, var superfit – men blev också hungrig fort. Den här gången började jag periodfasta och drog ner metabolismen. Jag tränade inte styrka, utan fokuserade på balans. Det hjälpte enormt! Hungern var inte lika påtaglig, och jag frös inte lika mycket – tack vare bra regnkläder och en varm tröja.
Vad var den största skillnaden mellan gångerna?
Första gången var allt nytt och spännande. Andra gången var jag förberedd – vilket gjorde det mentalt tuffare, särskilt eftersom Gränslandet innebar mycket dötid och färre produktionstimmar. Värmen var brutal, stranden var geggig och stekhet, och vi hade getingar som bet dig HÅRT om du hade otur. Dessutom hade jag nu en kille där hemma, vilket gjorde att hemlängtan smög sig på.
Vad gör du när du tvekar inför något stort?
Jag tänker så här: "70 % av tiden går åt till att gruva sig – NU KÖR VI!" Jag är rätt bra på att bestämma mig när det väl gäller. Antingen så gör du det, eller så gör du det inte.
Vad fick man egentligen ta med sig till ön – och hur funkade Tumla tyckte du?
Jag är SÅ glad att jag tog med mig badkläder från Tumla! Förra gången tappade mina badkläder formen direkt. Men den här gången satt allt där det skulle – särskilt i tävlingarna! Jag hade med mig Cado bikinitrosa, Tulu bikiniöverdel och Parla bikiniöverdel.
När jag åkte ut, lämnade jag mina badkläder till Sara så att hon kunde få njuta vidare.
Reglerna för vad man får ha med sig är: Ett par byxor, ett par shorts, en kortärmad och en långärmad tröja, två trosor, en bh/sport-bh (jag tog med Parla bikini överdel till detta), bikini/baddräkt (Cadp bikini underdel & Tulu bikini överdel), regnjacka, öppna och stängda skor, huvudbonad, hårsnodd – och en personlig sak.
Vad är det mest spontana du gjort – förutom Robinson?
När jag fyllde 25 drog jag själv till Nederländerna på en spontan weekend. Jag åkte till Arlanda, kollade avgångar och valde ett flyg. Vid gaten bokade jag boende. Det var något speciellt med att äta själv, navigera på egen hand – men redan dag två hade jag lärt känna folk och fick ett härligt resesällskap.
Vad betyder äventyr för dig?
För mig är äventyr allt som etsar sig fast i minnet. Något du aldrig glömmer, något som får dig att växa, tänja på gränser – och kanske till och med frysa lite. Men framför allt, något som får hjärtat att slå lite extra.
